Respekt.

Vi har för lite respekt nu för tiden. Allt vi säger, det vi ber om och det vi har sagt är i princip respektlöst. Inte för att jag säger att jag alltid ber om att få något eller alltid säger ”snälla” som alla små flickor fick lära sig. Men vi vill bara ha och ha. Tycker det är respektlöst och egoistiskt.

Jag har faktiskt inget emot när min mormor frågar om jag behöver något, jag tycker det är väldigt snällt när hon bryr sig om mig och vill köpa t.ex. vinterjacka till mig. Hon vill inte att jag går runt och fryser som en jävla liten råtta. Inte för att jag har någonting emot råttor. Men det var det enda djur jag tänkte på som typ bor i Ryssland. Och där är det alltid kallt, enligt mig.

Men tillbaka till det jag skrev om, människor idag tycker inte det är lönt att säga tack och be om att få saker. Utan vi tror bara att vi ska få saker och ting om vi bara säger att vi ”ska” ha det. Det är faktiskt inte alltid bra, vi tror inte att det gör skillnad men det gör det! Jag ber om saker när jag kommer på det. Förut var det en reflex att säga ”Tack” och ”Kan jag be att få..” men nu har det försvunnit.
Jag säger inte det varje gång längre. Och detta kan bero på umgänget, eftersom jag börjat gymnasium och därför också blivit äldre. Jag vet att det inte är någon ursäkt men så är det.

Tankar som kan gå längre.

Ibland kan det kännas som om livet bara ska ta slut. Som om det aldrig kan bli bra igen, alla säger att man ska se det från den ljusa sidan, att allt kommer bli bra i slutändan. Vi vet inte det, vi vet inte om det kommer bli bra eller inte. Om man alltid tänker negativt och om man alltid tror på det dåliga så kommer det ju inte bli bättre.

 Det finns människor som tar ut sin ångest, sina sorgsna och arga tankar på att sitta hemma i mörkret och skära sig. Skära sina handleder och allt som dem tror att dem mår bättre av. Men va fan, det blir inte bättre. Det blir i princip bara sämre eftersom du kommer ha dem där såren på armen resten av livet. Du kommer bli påmind av allt det dåliga som en gång hände.  Är det något bra? Att minnas allt det dåliga som hänt? Jag förstår inte meningen med det. Det är helt onödigt för mig. Jag menar, det måste ju sluta någonstans. Det måste ju ta slut. Jag har nog aldrig sett en 35-årig man/kvinna som har nygjorda ärr på armen. Men jag kan ju ha fel? Det kan ju sitta någon där hemma och skära sig som 35-åring. Men då frågar jag varför?

Visst, när man är ung så är man dessutom dum. Men det är ingen anledning att göra sådana dumheter. Lev ditt liv, ta inte livet av dig bara för att någon fånig kille gjort slut? Du har hela livet framför dig. Om du lever ditt liv, tänker positivt och alltid är glad i sinnet så kommer alla runtom dig också vara glada och dessutom göra dig glad. Vi alla är behövande av varandra. Om inte din kompis mår bra, så mår inte du bra.